Remissvar angående förslag till föreskrifter om jaktmedel (NV-04496-18)

Djurskyddet Sverige har valt att begränsa vårt remissvar till kapitel 6 gällande jakt med pilbåge på grund av tidsbrist. Tyvärr blev svarstiden i praktiken mycket kort, då den till stor del låg under sommarsemestrarna.

Sammanfattande synpunkter

• Vi avstyrker förslaget om att tillåta jakt med pilbåge i Sverige
• Jakt med pilbåge kan med dagens kunskaper inte anses uppfylla 27 § i Jaktlagen
• Konsekvensutredningen visar inte på att djurskyddet tillgodoses om jakt med pilbåge tillförs, tvärtom finns många studier som visar på att skadeskjutningsnivåerna är höga och riskerna stora
• Det saknas helt en konsekvensutredning gällande skadeskjutningar samt de tillåtna djurslagen
• Utbildningskraven är inte tillräckliga

Bakgrund till våra synpunkter

Vi motsätter oss starkt att pilbåge tillåts som jaktmedel och föreslår att kapitlet dras tillbaka i sin helhet. Motiven i konsekvensutredningen är att jaktformen är tillåten i vissa andra länder och att möjligheter till nya jaktsätt kan främja viltet som resurs. Konsekvensutredningen innehåller inte en enda hänvisning till djurvälfärd, vilket är speciellt anmärkningsvärt då Jaktlagens 27§ tydligt säger att ”jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande”. Konsekvensutredningen visar inte alls att införandet av bågjakt uppfyller denna paragraf och det gör inte heller de studier angående bågjakt vi har tagit del av. Tvärtom så visar de fåtal oberoende studier som finns att jaktformen är förenad med stora risker för viltets lidande. Generellt är konsekvensutredningen extremt fattig på både argument och fakta, vilket är förvånansvärt, ovanligt och oroväckande för en konsekvensutredning från en svensk myndighet.

Det internationella perspektivet

Argumentet att bågjakt är tillåtet i några länder håller inte som grund för att ändra lagstiftningen i Sverige. I Norge har frågan om bågjakt utretts både 2013 och 2017, utan framgång för de parter som vill tillåta bågjakt. Bland annat sökte en forskare tillstånd att få utföra djurförsök gällande pilbågsjakt, men fick avslag på både grundansökan och överklagan både år 2013 och 2017. Den huvudsakliga argumentationen från myndigheten Mattilsynet var att bågjakt på vilt är en hobby och bara aktuell för in liten grupp jägare som är speciellt intresserade och gillar utmaningar. Vidare argumenteras att den inte är en effektiv jaktform för förvaltning och därmed inte kan anses vara av allmänt intresse.

År 2011 uttalade sig forskarna i det norska ”Rådet for dyreetikk” sig om bågjakt2. De är i detta uttalande tydliga med att det inte finns någon dokumentation som stödjer att jakt med pilbåge är bättre eller likvärdigt med nu tillåtna vapen vad gäller just djurskydd och djurlidande. De avslutar sin rapport med att det ”är helt avgörande att hänsyn till djuren tillvaratas. Hänsyn till alla andra aspekter är underordnat detta”. I en annan utredning från 2004 inför en revidering av den norska djurskyddslagen, så menar utredaren att ”jakt med pil och båge inte bör tillåtas” med hänvisning till att den inte är tillräckligt oberoende utredd3.

Viltvård, att främja viltet som resurs och svensk lagstiftning

Angående argumentet att bågjakt kan främja viltet som resurs så motiveras inte heller hur just bågjakt skulle bidra till detta. Att godkänna ett nytt vapen är en process som måste understödjas med fakta och ta hänsyn till den etik som idag råder vid förvaltning av viltstammarna. Avlivning ska alltid ske på snabbaste och mest möjligt enkla sätt. Att en jaktform är spännande och krävande är inte argument nog. Tvärtom, att bågjaktsjägare själva beskriver jaktformen som mer krävande (t.ex. Vilstrup, 2006, Gefle Dagblad, 2007, Mejdell, 2004) är ett tydligt argument för att inte tillåta jaktformen. Enligt 4 § i jaktlagen ska viltet vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet, och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Inte någonstans står att vi ska främja en specifik hobby genom att införa mer spännande och svårare jaktsätt. Det bör vara jaktetiskt självklart att vilt ska förvaltas på mest effektiva, säkra och enkla sätt, vilket inte gäller för en jaktform som anses vara extra krävande. Viltvård får aldrig bli en sport där extra spänning för jägaren är en faktor att ta hänsyn till.

Skadeskjutningar

Det finns få oberoende studier om bågjakt, dvs. studier som dels bygger på vetenskap och dels inte är utförda av jägarna själva. Den studie som kanske främst refereras till för att försöka övertyga om pilbågsjaktens effektivitet är en dansk rapport gjord av The European Bowhunters Association. Denna är inte peer-reviewed och alltså utförd av en intresseorganisation. Därmed kan den inte anses vara objektiv. Det är känt att studier där jägare själv får rapportera skadeskjutningsnivå underskattar nivån (Miljöministeriet, 2006) och även om den danska rapporteringen av bågjakten beskriver en skadeskjutningsnivå på strax över 5%, så var det drygt 14% av pilarna som inte träffade djuret i önskvärda organ (hjärta och lungor). En annan studie som brukar användas som argument för bågjakt är utförd av Svenska bågjaktsförbundet på några få dovvilt och vildsvin i hägn.

En av de få oberoende och vetenskapliga studierna som finns av Gregory (2005),sammanfattar tillgänglig litteratur fram till 2005 och fann att skadeskjutningsfrekvensen vid bågjakt var ca 1,5 gånger högre än vid jakt med kul- och hagelvapen. I ett studentarbete av Jörgensen (2013) användes en vetenskaplig metod för att beräkna antalet skadeskjutningar och kom fram till att för djur mindre än 60 kg var skadeskjutningsprocenten nästan 24 %. Jörgensen resonerar också kring anledningarna till att det är så krävande att jaga med pilbåge. Pedersen (2008) rapporterade en skadeskjutningsnivå på 18 % när vitsvanshjortar sköts med compoundbågar.
Utifrån existerande kunskap kan det alltså inte anses vara bevisat att skadeskjutningsnivån för bågjakt är lägre eller lika låg som för idag tillåtna skjutvapen, tvärtom så visar en del av de få oberoende studier som finns att den är markant högre. Dessutom så vittnar både jägare och olika studier om att det är mycket mer krävande och svårt att jaga med pilbåge. Därmed kan jakt med pilbåge inte anses uppfylla 27 § i jaktlagen. Då skadeskjutningsnivån uppenbarligen inte är tillräckligt utredd bör försiktighetsprincipen gälla.

Specifika kommentarer till de enskilda paragraferna

2 §
Även om compoundbågen anses vara den ”säkraste” på marknaden, så visar många studier att den fortfarande inte är tillräckligt säker (se tidigare referenser) och därmed bör inte jakt med någon form av pilbåge vara tillåten.

3 §
Vi saknar en tydlig konsekvensutredning om vilka pilar som bör vara tillåtna om naturvårdsverket mot all förmodan går vidare med förslaget, så bör en sådan utföras.

4 §
Även för denna paragraf saknas en konsekvensutredning. Vilken är anledningen till att just dessa djurarter valts ut? Vilka studier finns på att just dessa arter gynnas välfärdsmässigt av pilbågsjakt och att skadeskjutningsnivån är låg. I ett sådant här förslag måste vetenskapliga fakta och erfarenheter av varje djurslag redovisas för att det ska kunna vara trovärdigt. Av de studier vi har sett så är många av dessa arter inte undersökta. Generellt gäller att de flesta studier som undersökt bågjakt framför allt redogör för jakt på olika former av mindre hjortdjur och i den svenska (numera ganska gamla) rapporten så var det dovvilt och vildsvin de djurarter som ingick. I den danska redovisningen av resultaten från pilbågsjakt så redogörs resultat från rådjur. Det verkar inte vara klargjort för vilka djurslag riskerna för skadeskjutning är högst, men i rapporterna från Stokke (2012) och Jörgensen (2013) tyder resultaten att skadeskjutningsnivån är som högst för mindre djurslag (21-24% för djur under 60 kg). I samma studie visas också att antalet ”dåliga träffar” (dvs. träffar som inte tar i hjärta eller lungor) är höga (29 %) för djur under 30 kg.
Vi anser inte att någon viltvård ska utföras med pilbåge, men den här paragrafen och bristen på argumentation visar tydligt att förslaget är högst ogenomtänkt och helt saknar argumentation av djurskyddsart.

5 §
Utbildningskrav är bra och vi önskar absolut fler utbildningar för jägare. Däremot ifrågasätter vi skjutprovens relevans för den praktiska situationen. Att skjuta på stillastående rådjursfigurer är långt från verkligheten, där levande djur av olika arter föreslås vara tillåtna att skjuta. En av de största svårigheterna med pilbågsjakt är som känt det som kallas för ”jumping the string”. Eftersom att en pil är väsentligt långsammare än ammunition från kulvapen (kolla ordval!) så hör djuret ljudet från vapnet innan pilen hinner träffa, även på korta avstånd, vilket innebär att djuren reagerar instinktivt med en flyktrespons och gör en perfekt träff svårare. Därmed kan utbildningskraven inte anses vara tillräckliga för att säkerställa djurvälfärden och vi har svårt att se hur ett sådant prov skulle kunna utformas. Om naturvårdsverket, mot all förmodan, skulle välja att gå vidare med förslaget så måste utbildningen utvecklas och ett årligt skjutprov införas.

9 §
Vi är positiva till all form av rapportering gällande djurskyddsmässiga fakta gällande viltvård, men det är också känt att egenrapportering ofta bidrar till underrapporteringoch detta måste tas hänsyn till.

Djurskyddet Sverige

Remissvaret som pdf

Remissvar angående Jordbruksverkets förslag till nya föreskrifter om träning och tävling med djur (Dnr: 5.2.16-4117/16)

Sammanfattande kommentarer

Djurskyddet Sverige tackar för möjligheten att få ge synpunkter på förslaget.

• Vi anser att det fortsatt ska finnas krav på dispens för medicinering av kroniska sjukdomar.
• Dispensförfarandet kan delegeras till annan aktör (till exempel SKK) efter ansökan till Jordbruksverket. Men i de fall annan mindre aktör anordnar djurtävlingar (till exempel Svenska hundklubben) bör Jordbruksverket fortfarande vara ansvariga för dispens.
• De allra vanligaste åtgärderna på hundarna i hundtävlingar är oftast utseendemässiga korrigeringar inför utställning, såsom rakning av morrhår, tejpning av öron, eye tacking etc. Dessa åtgärder kan leda till både psykiskt och fysiskt lidande, även om de inte alltid sker nära förestående tävling.

Specifika kommentarer

1 KAP
1§
Definitionen av ”Träning inför tävling” känns oklar. Vad innebär att en tävling är ”nära förestående”? Utöver oklarheten så är en av de vanligaste åtgärderna inför hundtävlingar är rent utseendemässiga åtgärder, till exempel långvarig tejpning av öron på valpar för att de ska vara korrekta på utställning. Det är synd att liknande åtgärder inte ingår i begreppet. Kan begreppet ändras till ”Förberedelse inför tävling”?

Vi är positiva till definitionsändringen av ”Tävlingsbana”. Vi föreslår att definitionen av ”Tävlingsmässigt skick” utvecklas till ”fysisk och mental ansträngning” så att det är klart att även den mentala föreberedelsen är viktig.

2 KAP
1 §
Genom att slå samman de två paragraferna förminskas betydelsen av mental förberedelse/välmående vilket är olyckligt då det är en minst lika viktig förberedelse för att hundens välfärd ska tillgodoses vid tävling. Om definitionen av ”Tävlingsmässigt skick” ändras så att det blir tydligt att detta involverar både fysisk och mental förberedelse så anser vi det vara mer rimligt att slå ihop paragraferna.

6 KAP
1 §
2 och 3 §§
Djurskyddet Sverige anser beskrivningen av åtgärder hjälper till att komma åt vissa utseendemässiga åtgärder. Ett mycket vanligt exempel inom hundvärlden är tejpning av öron på valpar eller rakning av morrhår. Inom hästvärlden förekommer istället rakning av känselhår. Många av dessa åtgärder påverkar djuret negativt, fysiskt eller psykiskt. Till exempel kan långvarig tejpning av öron leda till öroninflammationer, smärta, sårskador och minskad förmåga att kommunicera med artfränder. Än värre är användningen av operationstekniker såsom eye tacking för att kompensera för extremavel. Vi föreslår att föreskriften utformas så att dessa åtgärder räknas in i begreppet doping.

I konsekvensutredningen skrivs att ett exempel på åtgärd/medicinering som inte är tillåten är att ”ge ett stressat djur någon form av lugnande medicin för att minska stressnivån och därmed få det att fokusera bättre, men med ökad risk för skada”. Detta tyder på att lugnande medicin är tillåten så länge det inte innebär en ökad risk för skada, vilket vi antar inte är vad som avses.

4 §
Djurskyddet Sverige är positiva till att det tydliggörs när ett djur kan få delta i tävling trots långvarig medicinering och är positiva till tilläggen och förtydligandena. Dock anser vi att det är olyckligt att kravet på dispens/undantag tas bort, trots att veterinärintyg kommer att krävas. Vi förstår och kan till viss del vara eniga i anledningen till att dispensproceduren överförs till den som anordnar tävlingen, men tror att det kan bli problematiskt. För det första finns det andra, mindre klubbar som organiserar tävlingar. Ett exempel är Svenska hundklubben som anordnar både lydnads- och spårtävlingar för vilka resultaten inte registreras i SKK och därmed har dessa egna regelverk. Dessa mindre organisationer har mest troligt en mindre organisation med färre möjligheter till personer med kompetens att utveckla ett eget tävlingsregelverk och dispensförfarande. Förslagsvis kan detta lösas genom att det fortfarande finns en paragraf där det förtydligas att dispensförfarande krävs vid kronisk medicinering, men att förfarandet, efter en ansökan till Jordbruksverket, kan delegeras till en annan organisation, som till exempel SKK eller Ridsportförbundet. Detta skulle innebära att Jordbruksverket fortfarande är ansvarig för dispensansökningar för mindre organisationer som ansvarar för tävlingar och som inte tillhör följer tävlingsreglerna hos en större organisation som alltså själva får ge dispenser. Det finns, enligt vår uppfattning, också då en större möjlighet att Jordbruksverket kan återta ansvaret för dispenser om detta åtagande inte sköts av organisationen i fråga. I övrigt vill vi tydliggöra att det kan vara nödvändigt med en utbildning/diskussion mellan de organisationer som tar över dispensförfarande från Jordbruksverket. Det finns flertalet fall där SKK godkänt en dispensansökan medan Jordbruksverket avslagit denna. Därmed finns behov för en ökad samsyn.

Vi är positiva till införandet av ett veterinärintyg, men anser att detta ska kompletteras med krav på att veterinären intygar att djurets prestationsförmåga etc. påverkas av behandlingen, att sjukdomen är under kontroll med behandlingen samt vilka grenar djuret får tävla i.

BILAGA 1
Här behövs en noga översyn så att alla förekommande sporter finns med. Vid snabb genomgång finns till exempel inte Nosework för hundar med, vilket innebär att denna skulle hamna i en onödigt sträng riskklass.

För Djurskyddet Sverige,
Åsa Hagelstedt, Generalsekreterare
Emma Brunberg, Sakkunnig

Remissvaret som pdf

Remissvar angående regeringsuppdraget ”Effektivare beredning av vissa ändringar i jaktförordningen” (N207/04233/FJR)

Djurskyddet Sverige har inte bjudits in som remissinstans för ovanstående remiss, men vi hoppas att vårt svar ändå tas i beaktande.

Vi önskar poängtera att djurskyddsaspekten måste belysas i arbetet kring jakttider, vilket inte görs i tillräckligt stor omfattning idag. Vi vill därför att det specificeras att djurskyddskompetens måste inkluderas vid beslut om jakttider, samt att sådan expertis ska finnas med i det viltråd och särskilda jakttidsutskott som enligt utredningen planeras. Det är av största vikt att Naturvårdsverket är tydliga med att jägarintresset inte får väga tyngre än andra intressen, såsom djur- och naturskydd.

För Djurskyddet Sverige,
Åsa Hagelstedt, Generalsekreterare
Emma Brunberg, Sakkunnig

Remissvaret som pdf

Sammanfattning, allmänna synpunkter och kommentarer

Tack för möjligheten att svara på remissen. Vi har valt att svara specifikt på de ändringar där vi klart ser hur ändringarna påverkar djurens välfärd (positivt/negativt/neutral). De paragrafer vi är tveksamma till betydelsen av eller vi inte förstår, har vi valt att inte svara på.

Djurskyddet Sverige hade förhoppningen om att de nya föreskrifterna skulle vara ett incitament för att driva arbetet med tre R och målet med att efterhand fasa ut djurförsök framåt. Vi har under arbetet med remissvaret haft samråd med stiftelsen ”Forska utan djurförsök” och hänvisar till deras remissvar gällande just frågan om hur tre R principerna kan drivas framåt med hjälp av föreskrifter.

För att öka försöksdjurens välmående finns mycket som skulle kunna göras rörande skötsel, omvårdnad och rutiner. Ett exempel är att försöksdjursveterinären fortfarande förväntas kunna vara ansvarig för berikning och beteende för försöksdjur (utom primater), trots att en veterinär mycket sällan har en grundlig utbildning i etologi. Det bör vara en skyldighet för alla försökdjursverksamheter att ha en etolog knuten till verksamheten. Förändringarna gällande undantagen till grupphållning av djur är ett annat exempel. Möss och råttor som hålls på ett sätt som är mer anpassat till deras naturliga beteende skulle behöva ensamhållas mer sällan. Till exempel får dessa djur ofta en mycket störd sömn iom att åtgärder inom försöken ofta utförs under deras inaktiva period, deras resurser är ofta begränsade och de har också en mycket begränsad möjlighet att komma undan varandra vid konflikter. Här skulle föreskrifterna kunna vara möjlighet att driva inhysningen i rätt riktning.

I konsekvensutredningen beskrivs att en av anledningarna till en övergång till funktionskrav är att verksamheterna själva vet hur djuren bäst sköts för att uppfylla funktionskraven. Otydliga funktionskrav har en tendens att leda till rättsosäkerhet, osäkerhet hos djurhållarna till hur djuren ska hållas för att undvika åtgärder vid en inspektion och att den individuella djurskyddsinspektören får en mycket stor roll i hur en föreskrift tolkas. Utöver det så läggs orimligt mycket ansvar på djurhållaren. I vissa fall tas detaljerade krav bort för att det inte finns ett klart vetenskapligt underlag till kravet och ändå förväntas djurhållaren ha tillräckliga kunskaper om djuren bäst ska hållas. Ett exempel på detta är utrymmeskraven för zebrafisk som tagits bort utan att det i konsekvensutredningen hänvisats till några vetenskapliga studier kring detta.

Vi är utöver det mycket tveksamma till att föreståndaren, som ju har ett stort ansvar, inte längre behöver godkänna ansökan eller automatiskt får en kopia av nämndens besök. Detta är ett steg i helt fel riktning. Vi är däremot positiva till uppdelningen av föreståndarens roll i tre olika roller.

Se detaljerade svar och kommentarer i Remissvaret som pdf