Remissvar angående sekretessbrytande bestämmelse för personal inom hälso- och sjukvård m.m.

Djurskyddet Sverige anser att det är mycket bra att denna reglering kommer till stånd, då problematiken är välkänd sedan många år tillbaka och därmed också länge väntat på en lösning.

Vi tillstyrker förslaget om att en sekretessbrytande regel införs i offentlighets- och sekretesslagen. Djurskyddet Sverige anser att förslaget är en god avvägning mellan djurägarens integritetsskydd samt det skydd som samhället ska garantera för våra djur och vi delar inte oron för att personer skulle undvika att söka vård eller hjälp på grund av den förslagna ändringen av sekretessreglerna. Vi välkomnar de föreslagna ändringarna med några kommentarer.

Synpunkter på författningsförslaget

Konstruktionen av djurskyddslagstiftningen är att den har ett förebyggande syfte. Med detta som grund så innebär det att det är viktigt att ingripanden sker i god tid. Om det nuvarande förslaget utformas så att det räcker med att det föreligger misstanke om att djur utsätts för vanvård för möjligheten att bryta sekretessen. Vidare så måste det ges en öppning för sekretessbrytande anmälan om det framkommer att vanvården eller misshandeln skett tidigare, och av olika anledningar inte anmälts då.

Det ska vara möjligt att anmäla direkt utan att andra åtgärder först behöver vidtas. Ett sådant förfarande skulle väsentligt förbättra möjligheterna att minska djurens lidande och främja ett preventivt djurskydd. Detta framgår som jämförelse på sidan 65 i regeringens proposition 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. I propositionen framgår att när anmälningsskyldiga försöker lösa barnens problem på egen hand kan det leda till att situationen för barnen blir allvarligare och att socialtjänsten därför kopplas in i ett alltför sent läge. Detta bör tala för att möjligheten att tillämpa den föreslagna sekretessbrytande bestämmelsen bör kunna ske direkt utan att andra åtgärder behöver uttömmas först. Såklart finns ju alltid möjligheten att vidtaga åtgärder i syfte att komma till rätta med vad hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. misstänker vara ett djurskyddsproblem eller vanvård. Vi anser dock att det inte kan vara ett krav innan anmälan kan göras för att vara sekretessbrytanden eftersom det innebär att samhället lägger stora krav på personal som har sin profession inom något annat än djurskyddsområdet. Genom det uttalade kravet på samråd med vårdtagaren för att kunna åtgärda bristerna innan anmälan kräver man av personalen inte bara en kunskap/känsla för att det djurskyddsmässigt inte står rätt till, utan att de även ska ha en kunskap om hur de misstänkta bristerna ska kunna åtgärdas och dessutom riskera att begå tjänstefel. Om samrådet blir ett obligatorium för att anmälan ska vara sekretessbrytanden kommer detta förhållande troligen att minska personalens vilja att göra anmälan till länsstyrelsen eller Polismyndigheten.

Vad avser förslaget att anmälan ska/kan göras till både Polismyndigheten och länsstyrelsen så bör det utredas i vilken mån Polismyndigheten har möjlighet att vidarebefordra information om missförhållanden med djur i förhållande till deras övriga tjänsteuppdrag. Det har framkommit att polisen idag gör en snävare bedömning än tidigare vad avser deras uppdrag kring verkställighet av omhändertaganden och beslut om de samma. Och det finns förslag på att ännu mera minska polisens inblandning i djurskyddsarbetet. Det behövs ett gott samarbete på plats mellan de olika myndigheterna som är inblandade i djurskyddsärenden för att inte administrationen ska ta för mycket kraft från det goda djurskyddsarbetet.

Vi har tidigare påtalat att djurskyddskontrollen måste säkras genom bland annat tillräckliga resurser. Genom den föreslagna ändringen kommer sannolikt antalet anmälningar öka. Även om länsstyrelserna idag ständigt arbetar med förbättringar och effektiviseringar kommer än hårdare prioritering göras om inga ytterligare medel tillförs djurskyddet. Det kan till och med bli så paradoxalt att just denna nya typ av ärenden kommer i stor utsträckning prioriteras ned, en konsekvens som lagstiftaren knappast avsåg med den föreslagna förändringen. Förslaget kan, utöver vinsterna för de enskilda djuren, ge en förbättring av hälso- och sjukvårdspersonalens arbetsmiljö; både den psykosociala och den fysiska.

Remissvaret i utskriftsvänlig version

Remissvar angående kontrollmyndighetens rätt till tillträde enligt djurskyddslagen

Djurskyddet Sverige välkomnar den utökade möjligheten för tillträde enligt djurskyddslagen och förtydligandet av kontrollmyndighetens rätt till tillträde när det rör djurskyddsärenden.

Vi menar att det är mycket viktigt att fara för djurs liv och hälsa går före ägarens rätt till skydd av den personliga integriteten på samma sätt som sker och bör ske när det finns risk att barn far illa.

Vi anser att det ska räcka att kontrollmyndigheten har en misstanke om att ett djur far illa för att ha rätt till tillträde. Den föreslagna skrivningen ”1. Det kan antas att djurhållning…” kan tolkas som att det krävs mer än en misstanke. Om det är en korrekt tolkning av skrivningen anser vi att lagtexten bör ändras så att den även omfattar en lägre misstankesgrad.

I förslaget anges vidare vad kontrollmyndigheten får göra (”och där besiktiga djuren, göra undersökningar och ta prover”). Denna skrivning finns ju redan i nuvarande lagtext men den är helt onödig och begränsar kontrollarbetet som kan innebära exempelvis fotografering men också andra kontrollmetoder. Att kontrollmyndigheten får utföra kontroll framgår ju redan av första meningen.

Det finns inga belägg för att djur som hålls av kommersiella intressen med tillstånd enligt djurskyddslagen 16 § far mer illa eller löper större risk att fara illa än djur som hålls av privatpersoner som sällskap. Därför är det viktigt och bra att lagen förtydligas så att kontrollmyndigheten kan gå in i en privatbostad likväl som i ett stall eller ett hunddagis.

Nuvarande skrivning i sista stycket innebär, såsom vi tolkar det, att kontrollmyndigheten inte får kontrollera djurförbud eller djur för offentlig förevisning som hålls i bostaden (godkännande enligt 27 § DF). Vidare skulle myndigheten inte heller kunna kontrollera produktionsdjur (och häst) som hålls i bostaden om myndigheten inte antar att det finns brister. Kontrollmyndigheten får alltså inte utföra risk- eller slumputtagna kontroller på sådana djur såsom skrivningen är nu.

I övrigt tillstyrker vi förslaget.

Remissvaret i utskriftsvänlig version

Remissvar angående – Överprövning av beslut skyddsjakt och licensjakt för vissa rovdjur (N2015/07181/RS)

Djurskyddet Sverige beklagar att vi inte inbjöds att delta vid gårdagens remissmöte eller bjöds in som remissinstans men vill gärna inkomma med våra synpunkter då vi var en av organisationerna som överklagade den svenska licensjakten av varg till EU-kommissionen.

Vi välkomnar utredningen och dess slutsatser. Det är en mycket välskriven och väl genomarbetad utredning och vi instämmer till fullo i förslaget att beslut om jakt på stora rovdjur fattade av myndigheter skall kunna överklagas till domstol.

Vi menar att det är av högsta vikt att Sverige följer de internationella konventionerna om rovdjurspolitik och att EU:s art och habitatdirektiv följs och införlivas i svensk lagstiftning.

Vi anser inte att en central nämnd skall vara överprövningsinstans i jaktbeslut. Vi delar därför utredningens förslag att inte föreslå en sådan. Frågor som rör tolkning av myndigheters beslut och lagligheten av dessa skall avgöras av en domstol. När det gäller att diskutera förvaltningsfrågor som det i de flesta fall handlar om så menar vi att detta kan ske i Naturvårdsverkets Nationella rovdjursråd.

Vi menar dock att utredningen även borde ha tittat närmare på orsakerna till överklaganden. Som en av organisationerna som har överklagat jaktbeslut menar vi att rovdjurspolitiken måste förtydligas. Vill vi påminna om att riksdagen beslutat om propositionen ”En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/13:191)”. Där anges i inledningen att ”Förvaltningsplaner bör vara det centrala och regionala verktyget för den praktiska förvaltningen och det adaptiva verktyget för att nå målet för rovdjurspolitiken. Här stödjer vi förslaget från WWF om att i jaktförordningen ge mandat till Naturvårdsverket att utfärda nationella förvaltningsplaner och för länsstyrelserna att utfärda regionala.

Vi menar att det måste finnas en tydlig förvaltningsplan som sedan ska genomsyra beslut om licens eller skyddsjakt. Vid beslut om jakt måste också besluten ha en tydlig konsekvensanalys. Idag finns exempel på valpar som lämnas att dö en plågsam svältdöd för att skyddsjakt beviljats på föräldradjuren. Eller djur som anses genetiskt värdefulla där jakt ändå beviljas. Här måste det finnas en tydlig plan och politik, både ur artbevarandesynpunkt samt djurskyddssynpunkt.

Vi ser överklagande av tagna beslut som en sista utväg att försöka förhindra beslut vi anser vara felaktiga utifrån bevarande och/eller djurskyddsskäl men anser det vara önskvärt att konflikterna inom rovdjursområdet löses via en genomtänkt politik och förvaltningsplan och inte via domstolar. I de fall detta ändå blir utgången menar vi att utredningens förslag är väl genomtänkta.

Läs remissvaret i utskriftsvänligt format