Remissvar angående Förslag till föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:15) om djurhållning inom lantbruket m.m. (Dnr 5.2.16-3311/16)

Djurskyddet Sverige beklagar att vi, andra djurskyddsorganisationer samt forskare i djurskydd inte i ett tidigare skede bjudits in till samråd angående förslaget till föreskriftsändring. Det är anmärkningsvärt att samrådet endast skett med branschorganisationerna. Vi hoppas att det tas hänsyn till detta vid framtida diskussioner om föreskriftsändringar.

Utöver det anser vi att det hade varit önskvärt om man i utredningen beskrev de föreslagna förändringarnas inverkan på djurens välfärd i högre grad.

Sammanfattande synpunkter

Djurskyddet Sverige anser att:

• Unga nötkreatur som hålls för annan produktion än mjölkproduktion inte ska undantas kravet på utevistelse under sitt första levnadsår som föreslås genom förändringen i Kap 2. 26§
• Den föreslagna förändringen där ordet bete i vissa fall byts ut mot utevistelse (gäller Kap 2, 25-26 §§) inte kan tillstyrkas. Ordet utevistelse bör bytas ut mot bete i båda paragraferna eller så bör möjligen ordet utevistelse definieras så att det klargör att även detta ska innebära möjlighet till naturligt beteende för djuren, inklusive att beta.
• Att förändringen i Kap 2. 27§ som innebär att djur som ska gå till slakt får hållas inne längre under sommarsäsongen inte kan tillstyrkas.
• Att det ska journalföras när varje djur släpps ut på bete och stallas in.

Synpunkter på förslag till ändringar i 2 kap. 26-26b §§ (ny lydelse) och 2 kap. 26 c § (upphävs)

Mer likvärdiga regler
Vi är positiva till att göra reglerna mer lättlästa genom att presentera dessa i tabellform. Att reglerna för djur i mjölk-respektive köttproduktion harmoniseras är i sig inget problem. Däremot ser vi inte anledningen till att regler för djur i mjölk- respektive köttproduktionen ska presenteras i samma tabell, då detta tycks innebära att reglerna för båda produktionsformerna inte bara harmoniseras, utan även att situationen delvis försämras.

Vad gäller unga nötkreatur som hålls för annan produktion än mjölkproduktion, så har man alltså i förslaget valt att de ska undantas kravet på utevistelse under sitt första levnadsår. Detta innebär att en relativt stor del av det producerade nötköttet i Sverige kan komma från djur som aldrig fått gått på bete (mellankalvar och ungtjurar) eller endast fått gå på bete i en period (kött från stutar och kviga). Detta trots medvetenheten om hur viktigt bete är för djurens välfärd.

Vi avstyrker därmed förslaget om att nötkreatur för annan produktion än mjölkproduktion undantas kravet på utevistelse under sitt första levnadsår.

Utökade tidsmarginaler
Här anser vi att den kanske viktigaste förändringen i föreskriften inte alls diskuterats. Avsnittet inleds med att ”I nuvarande föreskrifter regleras att djuren ska hållas på bete eller på annat sätt ges möjlighet att vistas utomhus…”. Denna formulering är inte korrekt vad gäller djur för mjölkproduktion då det i nuvarande föreskrift (SJVFS 2012:13, Kap 2. 26§) tydligt står att ”…nötkreatur som hålls för mjölkproduktion ska hållas på bete innebär i Blekinge, Skåne och Hallands län att djuren ska hållas på bete under minst 120 dygn…”. Dvs. de 120 dygnen gäller i nuvarande föreskrift bete, inte utevistelse. I förslaget har man istället ändrat lydelsen i Tabell A-C så att kravet på de 120, 90 eller 60 dagarnas bete istället endast gäller utevistelse. Beteskravet har därmed minskats med 50% (från 120 till 60 dagar) i södra regionen, med en tredjedel i mellersta regionen (från 90 till 60 dagar) och med 50% i norra regionen (från 60 till 30 dagar). Att djuren fortfarande får rätt till utevistelse under övriga dagar är inte värt mycket när begreppet ”utevistelse” inte är definierat. I praktiken kan detta innebära att mjölkkor under perioden maj till juni och september till oktober får tillbringa 6 timmar några dagar i veckan på en betongbelagd mindre yta, istället för att beta. Om detta ens innebär någon motion för djuren beror på hur stor denna yta är, vilket vad vi förstår inte finns reglerat.

Vi är förvånade över att det inte alls utförts någon konsekvensanalys ang. hur djurvälfärden skulle påverkas av ovanstående förslag då denna förändring skulle tillintetgöra de positiva effekterna betet har på djurens välfärd. Det specifika betesbeteendet, som bland annat minskar beteendestörningar hos djuren, är ett beteendebehov hos nötkreatur som inte skulle uppfyllas med denna ändring. Utöver detta har betet stora hälsoeffekter genom minskad dödlighet, bättre klövhälsa och minskade hältor. Det har till exempel föreslagits att anledningen att man ser en positiv effekt av bete på hältor, är att en betesmark erbjuder en bekväm liggyta som gör att djuren ligger ner längre. Att vistas ute i en mindre rastfålla utan krav på storlek eller underlag kan aldrig likställas med bete och förslaget måste därmed anses innebära en kraftig försämring av nötkreaturens välfärd.

Vi föreslår därför att ordet utevistelse byts ut mot bete i tabell A-C. Alternativet är en mycket tydlig definition av ”utevistelse”, där någon form av reglering av underlag samt beläggningsgrad ingår. I definitionen kan också mer djurbaserade mått för att ange vilka beteenden man vill att djuren ska få utlopp för under utevistelsen.

Vi ser i övrigt inga stora problem med att utöka tidsmarginalerna om detta innebär att djuren får komma ut på bete när förutsättningarna för detta är som bäst och att man inte väljer alternativet ”utevistelse i betonglagd rastgård”. Det bör på något sätt specificeras att djuren skall hållas ute när möjligheterna för naturligt beteende, och då framför allt bete, är som störst, vilket i de flesta fall innebär att början av april eller slutet av oktober inte är aktuella perioder.

Kraven på sammanhängande tid
Inte heller här har någon utredning gjorts om konsekvenserna detta förslag har för djurens välfärd. Visserligen är det ont om studier om exakt vilken längd på betesperioden som är den optimala för att utnyttja de positiva effekterna på djurens välfärd till fullo, men av de som finns så verkar det som att hälsofördelarna som bete innebär blir större ju längre tid djuren vistas på betet (se t.ex. Burow et al. 20111 och 20132, Keil et al. 20063). Aggressivt beteende hos uppbundna kor har också visats vara lägre för när de fick vara ute dagligen, jämfört med en gång per vecka (Loberg et al. 20044). Därmed har vi svårt att ta ställning till denna del av förslaget.

Angående förslaget att minska den administrativa bördan för företagen är vi inte eniga i att kravet på journalföring kan tas bort helt. Som nämns i konsekvensutredningen, blir det en alltför stor osäkerhet vad gäller kontrollen. Däremot kan denna regel göras om och vi föreslår att kravet på betesplan byts ut mot ett krav på journalföring där det antecknas när djuren fått gå ut på utevistelse/bete och när de tas in igen. Detta är ingen betungande journalföring, men underlättar samtidigt kontrollmyndighetens arbete.

Synpunkter på förslag till ändringar i 2 kap. 27 § (upphävs)

Djur som ska gå till slakt
I praktiken innebär denna förändring att nötkreatur i de södra regionerna helt undantas kravet på bete om de slaktas senast 3 juli, i mellan-Sverige 17 juli och i norra Sverige 1 augusti. Detta är inte en acceptabel förändring och Djurskyddet Sverige avstyrker därför förslaget.

Synpunkter på förslag till ändringar i 2 kap. 28 § samt allmänna råd till 2 kap. 28 § (upphävs) och 1 kap. 4 § (ändras, ny definition införs)

Bete definieras – krav om växttäcke och areal tas bort
Vi är positiva till den nya definitionen av bete, men ser inte att tolkningen blir direkt lättare. Däremot bör, som tidigare nämnts, också en definition av ordet ”utevistelse” inkluderas i 1 kap. 4 §, för att säkerställa att utevistelse tillgodoser djurens beteendebehov (inklusive att beta) och att hälsovinsterna med bete fortfarande uppnås.

Vi är också mycket positiva till riktade utbildningsinsatser rörande bete till både djurägare, rådgivare och kontrollpersonal. Vi hoppas dock att det informationsmaterial man talar om inte endast tas fram i samband med LRF mjölk, utan även i samband med forskare vid SLU, förslagsvis SCAW.

Synpunkter på förslag till ändringar i 2 kap. 25 § (ändrad lydelse)
Vi är, som tidigare nämnts, inte eniga i att detta inte innebär någon skillnad mot tidigare lydelse. Eftersom att endast bete är definierat, och inte utevistelse, så innebär ändringen att djuren kan hållas ute i en mindre betongbelagd rastgård i 6 timmar. Vi tror inte att detta är syftet med ändringen, men ser att det är mycket viktigt att man redan nu ser till att detta inte heller blir konsekvensen genom att byta ut ordet ”utevistelse” mot ”bete”. Ett acceptabelt alternativ kan möjligen vara att mycket tydligt definiera ordet utevistelse så att det säkerställs att all utevistelse syftar till att djuren får möjlighet att utföra en naturlig beteenderepertoar (inklusive bete) samt att betets hälsofördelar tas tillvara.

Remissvaret i utskriftvänlig version

Remissvar angående SOU 2015:79 – Tillsyn och kontroll på hälso- och miljöområdet inom försvaret

Djurskyddet Sverige är en djurskyddsorganisation och vi har därför fokuserat vårt yttrande kring de delar som rör djurskydd. Övriga delar har vi inga synpunkter på.

Vi anser inte att tillsynsfunktionen för djurskyddet inom försvaret fortsatt ska ligga under Försvarsmakten. Trots de förändringar som föreslås i själva funktionen kan inte djurskyddet för försvarets djur anses vara säkert om en myndighet utövar sin egen tillsyn. Av de alternativ som listats i utredningen, anser vi att länsstyrelserna är ett lämpligt förslag till att sköta tillsynen inom djurskyddsområdet, under förutsättning att berörda länsstyrelser tilldelas ökade medel för denna tillsyn. Vi bedömer att länsstyrelsen, med sin kompetens inom djurskydds- och tillsynsområdet, kan göra en oberoende tillsyn av försvarets djur och därmed säkra deras välfärd på ett mer tillförlitligt sätt än generalläkarfunktionen.

Remissvaret i utskriftvänlig version

Remissvar angående sekretessbrytande bestämmelse för personal inom hälso- och sjukvård m.m.

Djurskyddet Sverige anser att det är mycket bra att denna reglering kommer till stånd, då problematiken är välkänd sedan många år tillbaka och därmed också länge väntat på en lösning.

Vi tillstyrker förslaget om att en sekretessbrytande regel införs i offentlighets- och sekretesslagen. Djurskyddet Sverige anser att förslaget är en god avvägning mellan djurägarens integritetsskydd samt det skydd som samhället ska garantera för våra djur och vi delar inte oron för att personer skulle undvika att söka vård eller hjälp på grund av den förslagna ändringen av sekretessreglerna. Vi välkomnar de föreslagna ändringarna med några kommentarer.

Synpunkter på författningsförslaget

Konstruktionen av djurskyddslagstiftningen är att den har ett förebyggande syfte. Med detta som grund så innebär det att det är viktigt att ingripanden sker i god tid. Om det nuvarande förslaget utformas så att det räcker med att det föreligger misstanke om att djur utsätts för vanvård för möjligheten att bryta sekretessen. Vidare så måste det ges en öppning för sekretessbrytande anmälan om det framkommer att vanvården eller misshandeln skett tidigare, och av olika anledningar inte anmälts då.

Det ska vara möjligt att anmäla direkt utan att andra åtgärder först behöver vidtas. Ett sådant förfarande skulle väsentligt förbättra möjligheterna att minska djurens lidande och främja ett preventivt djurskydd. Detta framgår som jämförelse på sidan 65 i regeringens proposition 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m. I propositionen framgår att när anmälningsskyldiga försöker lösa barnens problem på egen hand kan det leda till att situationen för barnen blir allvarligare och att socialtjänsten därför kopplas in i ett alltför sent läge. Detta bör tala för att möjligheten att tillämpa den föreslagna sekretessbrytande bestämmelsen bör kunna ske direkt utan att andra åtgärder behöver uttömmas först. Såklart finns ju alltid möjligheten att vidtaga åtgärder i syfte att komma till rätta med vad hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. misstänker vara ett djurskyddsproblem eller vanvård. Vi anser dock att det inte kan vara ett krav innan anmälan kan göras för att vara sekretessbrytanden eftersom det innebär att samhället lägger stora krav på personal som har sin profession inom något annat än djurskyddsområdet. Genom det uttalade kravet på samråd med vårdtagaren för att kunna åtgärda bristerna innan anmälan kräver man av personalen inte bara en kunskap/känsla för att det djurskyddsmässigt inte står rätt till, utan att de även ska ha en kunskap om hur de misstänkta bristerna ska kunna åtgärdas och dessutom riskera att begå tjänstefel. Om samrådet blir ett obligatorium för att anmälan ska vara sekretessbrytanden kommer detta förhållande troligen att minska personalens vilja att göra anmälan till länsstyrelsen eller Polismyndigheten.

Vad avser förslaget att anmälan ska/kan göras till både Polismyndigheten och länsstyrelsen så bör det utredas i vilken mån Polismyndigheten har möjlighet att vidarebefordra information om missförhållanden med djur i förhållande till deras övriga tjänsteuppdrag. Det har framkommit att polisen idag gör en snävare bedömning än tidigare vad avser deras uppdrag kring verkställighet av omhändertaganden och beslut om de samma. Och det finns förslag på att ännu mera minska polisens inblandning i djurskyddsarbetet. Det behövs ett gott samarbete på plats mellan de olika myndigheterna som är inblandade i djurskyddsärenden för att inte administrationen ska ta för mycket kraft från det goda djurskyddsarbetet.

Vi har tidigare påtalat att djurskyddskontrollen måste säkras genom bland annat tillräckliga resurser. Genom den föreslagna ändringen kommer sannolikt antalet anmälningar öka. Även om länsstyrelserna idag ständigt arbetar med förbättringar och effektiviseringar kommer än hårdare prioritering göras om inga ytterligare medel tillförs djurskyddet. Det kan till och med bli så paradoxalt att just denna nya typ av ärenden kommer i stor utsträckning prioriteras ned, en konsekvens som lagstiftaren knappast avsåg med den föreslagna förändringen. Förslaget kan, utöver vinsterna för de enskilda djuren, ge en förbättring av hälso- och sjukvårdspersonalens arbetsmiljö; både den psykosociala och den fysiska.

Remissvaret i utskriftsvänlig version