Djurskyddet Djurvännerna Stockholm har sitt ursprung i Svenska Allmänna Djurskyddsföreningen som bildades 1875. Några av medlemmarna samlades till ett möte den 3 juni 1882 och beslutade att starta en förening i Stockholm som till en början fick namnet Svenska Allmänna Djurskyddsföreningens Andra avdelning.
Den 30 mars 1883 beslutade de att utträda ur moderföreningen och bilda en fristående förening med namnet Djurvännernas Nya Förening.
Föreningens första ordförande, Georg von Rosen (1843-1923), ledde föreningen under 33 år, från 1882 till 1915. Han var professor vid Akademien för de fria konsterna (Konstakademien). Flera av hans målningar finns på Nationalmuseum, mest känd är nog målningen av Erik XIV och Karin Månsdotter.
Prinsessan Eugénie (1830-1889), enda dotter till Oscar I, engagerade sig starkt i djurskyddsfrågorna. Hon var en av initiativtagarna till Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet (nu Djurens Rätt), som bildades 1882, och hon var beskyddarinna av Djurvännernas Nya Förening. Även hon var konstnärligt begåvad. Den bedårande lilla skulpturen ”Kan du inte tala” som föreställer ett barn och en hund mångfaldigades av Gustavsbergs porslinsfabrik i början av 1900-talet.
Under slutet av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet engagerade sig föreningen i flera viktiga djurskyddsfrågor, ofta tillsammans med andra djurskyddsföreningar. Många djur levde under miserabla förhållanden som vi knappast kan föreställa oss idag.
En av de viktigaste frågorna var ”förebyggande av djurs innebrännande”. Tusentals djur omkom varje år genom brand. Stall och ladugårdar var byggda med brandfarligt material, många hade halmtak och dåliga utrymningsvägar. Föreningen stödde ekonomiskt flera förslag till konstruktion av nya säkrare ladugårdar. I denna fråga samarbetade man med Riksförbundet för Sveriges frivilliga brandkårer.
Försök på levande djur, vivisektion som det då kallades, var från början en viktig fråga i föreningen. Man spred broschyrer med propaganda mot vivisektion och man uppvaktade riksdagsmän för att få till stånd bättre villkor för djuren.
Slakt av djur och transport till slakt var frågor som starkt engagerade föreningen alltsedan den bildades. Tillsammans med andra djurskyddsföreningar informerade man om humana slaktmetoder och man köpte in och delade ut slaktapparater till flera slakterier. Bedövning före slakt blev inte lagstadgad förrän 1938.
År 1889 träffades ett avtal med polisen i Stockholm att hälsovårdsnämndens 10 konstaplar skulle ha befogenhet att till polismyndigheten anmäla personer som på gator och allmänna platser gjorde sig skyldiga till djurplågeri.
Föreningen beslutade 1903 att upprätta ett Djurskyddskontor i Stockholm dit allmänheten kunde vända sig för att få råd och upplysningar och dit fall av djurplågeri kunde anmälas. Vid ett styrelsemöte 1904 beslutade man att anställa en djurskyddsinspektör med en årslön av 750 kr. Enligt ett senare beslut skulle djurskyddsinspektionen omfatta ett område 5 mil utanför Stockholm. Djurskyddskontoret lades ned 1920 då föreningen inte längre orkade med finansieringen. Djurskyddsinspektörens verksamhet fortsatte dock under många år.
Så länge Stockholms Spårvägar använde hästar gjorde föreningen många framställningar för att förbättra deras situation. Bland andra kan nämnas att skarpa spårvägskurvor skulle jämnas ut och att hästarna skulle få vatten vid vissa stationer.
Föreningen försökte under många år bekämpa missbruket att kupera svansen på hundar, dock utan framgång. Det skulle dröja ända till 1989 innan svanskupering förbjöds.
Förvildade hemlösa katter var ett sorgligt problem som engagerade föreningen. Problemet finns tyvärr fortfarande.
Jakt på flyttfåglar i Sydeuropa upprörde föreningen, med rätta. Tillsammans med andra djurskyddsföreningar i Sverige sändes under 1890-talet skrivelser till Italiens drottning och till djurskyddsföreningarna i Rom, Florens och Neapel med uppmaning att skydda fåglarna. Denna avskyvärda jakt bedrivs fortfarande, trots förbud i EUs fågeldirektiv.
En rörande historia finns att läsa i en skrift som utgavs 1942 till föreningens 60-årsjubileum: ”Den 23 mars 1887 utsåg styrelsen till ständig ledamot av föreningen arbetaren Victor Skoglund. Denna alldeles särskilda utmärkelse tilldelades honom för att han tillvaratagit och ömt vårdat en hund, som blivit illa biten av andra hundar. Någon ersättning ville han icke mottaga, och därför beslöt styrelsen att hedra honom genom ständigt ledamotskap.”
Ett citat från samma skrift får avsluta denna återblick på föreningens tidiga historia: ”Att fostra ungdomen till djurvänner har varit en av föreningen varmt omhuldad fråga”. Det är en åsikt som nuvarande medlemmar i vår förening delar. Därför stödjer vi sedan flera år, tillsammans med riksförbundet Djurskyddet Sverige, projektet REDE (Respekt, Empati, Djur, Etik). Läs gärna på www.rede.se.
Föreningen har bytt namn tre gånger: 1940 till Djurvännernas Förening, 1984 till Djurvännernas Förening i Stockholm och 2020 till Djurskyddet Djurvännerna Stockholm.
—————————-
Uppgifterna om föreningens historia har till största delen hämtats från gamla protokoll och från jubileumsskriften 1942. Samtliga original-protokoll finns bevarade inbundna sedan 1882 och förvaras nu i Stockholms stadsarkiv. Tre foton av protokollen finns under fliken Bildarkiv.
Senast uppdaterad: 12 februari, 2021
