Det var en kall och blöt dag i oktober. En brevbärare såg en kattunge som låg på en trottoarkant i Sorunda och larmade Svenska Djurambulansen. Ungen var vid liv, men kraftigt nerkyld och verkade inte ha långt kvar. Strax därefter fick Agneta Öberg, dåvarande sekreterare på Djurskyddet Kattvärnet, ett telefonsamtal.

– Svenska Djurambulansen frågade om Kattvärnet kunde ta på sig ansvaret för en kattunge. Men de sa att han var så illa däran att det var tveksamt om han skulle överleva. Jag satte mig snabbt i bilen tillsammans med min dotter och åkte till kliniken de skulle ta honom till, säger Agneta.

Kattungens liv hängde på om de skulle kunna sätta in dropp. Men venerna var så små att de gick sönder av kanylen. Veterinären sa att de inte kunde göra mer, men att Agneta kunde prova med ett djursjukhus längre bort som är mer specialiserat på akutfall.

– Han var så himla liten. Och hela tiden så fruktansvärt kall. Jag och dottern förstod hur liten chansen var att han skulle överleva, men vi satte oss i bilen och åkte dit. Tårarna rann på oss båda. Jag sa till min dotter ”vi måste vara starka nu, vi måste ha hopp, vi måste tro på att han kommer att klara sig”. Det var där i bilen som vi gav honom namnet Hope.

Personalen på djursjukhuset skakade på sina huvuden när de fick se Hope. En sköterska försökte sätta dropp, men precis som tidigare trillade kanylen bara ut.

– Jag förstod att de var kört om de inte fick in den där nålen. När en annan sköterska kom in för att prova var det verkligen sista chansen. Men till slut stannade nålen äntligen kvar och näring började droppa in. Veterinären var dock kritisk, sa att chanserna var minimala.

Sen åkte Hope in på intensiven. Agneta och dottern åkte hem. Det gick flera timmar. Sen ringde de från sjukhuset.

– Det var ofattbart. Ingen trodde att det var sant. Hope hade börjat piggna till och kunde snart åka hem. Ganska direkt efter att vi hämtat honom blev han dessutom busig och ville leka! Han såg så kul ut, med alla kala fläckar där han hade blivit rakad, ihop med fluffig päls som spretade åt alla håll. Obekymrad var han. Den där pluttelilla katten.

Idag har Hope fått en egen familj. Han bor tillsammans med ägaren Görel Tegnebratt och kattkompisen Findus.

– Han är så himla fin Hope. Han hoppar ofta upp i knät när jag sitter vid datorn och vill bli klappad. På nätterna härjar han gärna runt med ”brorsan”. De är roliga de tillsammans de där två! säger Görel.

Hope var så nerkyld att han behövde ligga på värmepåsar för att hålla värmen.

Hemkommen från djursjukhuset.