Embryot till Kattvärnet uppstod våren 1999. Då träffades jag och Henrik som volontärer på Stockholms katthem. Några gånger fick vi sällskap på t-bana och buss, vi bodde båda i Brandbergen i Haninge. Vi talade om våra egna kissar hemma och om alla hemlösa krakar som vi såg ute i Brandbergen.

Tiden gick, vi började prata om att ”starta eget” och göra något för katterna på hemmaplan. Under tiden så nedkom kattan som skulle bli Kattvärnets första katt med en kull ungar, under ungdomsbostäderna mitt i Brandbergen. Det är ett litet område med trähus på torpargrund, byggt för ungdomar. Kattan och ungarna togs in av några unga kvinnor, hon fick arbetsnamnet Tanten. Det var meningen att Tanten och en av hennes ungar skulle få stanna hos Elise men mor och barn kom inte så bra överens.

Henrik kände fler av de unga kvinnorna i området, han var också hästägare liksom några av dem. Han såg till att Tanten fick komma till Lena i Vallentuna, hon driver Solgläntans kattpensionat och hjälper också hemlösa katter. Där blev hon vaccinerad och kastrerad och omdöpt till Sara. l december behövde Lena platsen, det var högsäsong på pensionatet över jul o nyår. Jag som redan hade 4 katter hemma beslöt mig för att det var värt ett försök att låta henne ingå i min kattfamilj. Sara hade inte kunnat gå att placera, hon hade en liten ofarlig knöl på magen, som gjorde att spekulanterna hos Lena tvekade. Luciadagen 1999 fick Sara åka bil till Vallentuna Station, sen Roslagsbanan, T-bana och buss hem till Haninge igen, hon jamade mest hela vägen, men omplaceringen gick bra och hon blev innekatt i Brandbergen. Hon levde hos mig till september 2001, då hon drabbades av leversjukdom och fick somna in på Haninge Djurklinik.

Under tiden hann en del hända, jag blev uppringd av en fd arbetskamrat, Helen, vi möttes ibland på nån buss och pratade alltid katt. Helen bodde då på Klenavägen i Vendelsö, hon och några grannar hade en tid matat 2 hemlösa katter. Nu hade man sett att katterna råkat illa ut, en var skadad, man la ut en snitslad bana med rå köttfärs och hade lyckats få in katterna när Helen ringde mig och bad om hjälp. Jag kunde inte rycka ut men Henrik var ledig och åkte till Klenavägen. Katterna fick arbetsnamnen Signe och Sixten, de var troligen Manxkatter, dvs svanslösa, de finns olika varianter. Rumpy helt utan svans och Stumpy med en liten kort. Dessa syskon var nog Stumpy men någon sadist hade fångat Sixten och skurit av stumpen, sedan hade det blivit mask i såret, han var i ett eländigt skick. Katterna fick åka till Haninge Djurklinik, Sixten fick på veterinärs inrådan somna in, Signe fick en helrenovering, kastrering, vaccinering, tandvård. Hon blev sedan placerad hos Henrik där hon blev en rätt dominant liten dam, som höll övriga gänget i herrans tukt och förmaning. Jag brukade kalla henne Signe kubik, liten och fyrkantig. Nu började vi få blodad tand, det kändes bra att kunna göra något konkret och i december 1999 hölls ett möte i Hyresgäst-föreningens lokal, då hade vi satt upp lappar och förklarat vad vi ville göra, ett litet gäng med folk dök upp och i februari 2000 bildades föreningen Kattvärnet. Första styrelsen bestod av Henrik, Marita, Helen, Christina och Ann. Vi satte upp lappar hos veterinärer och i zoobutiker och började inventera de hemlösa katterna i Brandbergen.

Den första tiden tog vi hand om de flesta katterna själva, men vi fick också kontakt med en hel del kattvänner på lite längre avstånd som kunde hjälpa till som tillfälliga fosterhem. Det var en jobbig och intensiv tid, ingen av oss hade bil, vi åkte kommunalt över hela länet, från Södertälje till Uppsala, och lämnade, hämtade katter, till och från tillfälliga hem, till och från veterinärbesök, men katterna placerades en efter en. Vi frågade på ett rätt tidigt stadium om vi kunde få rabatt på veterinärvård på Haninge Djurklinik, men fick först nej, men vi åkte ändå dit med ”våra” katter, för kastrering, vaccinering och öronmärkning och efter ett tag, utan att något blivit sagt så hade vi plötsligt fått rabatt och ett långt samarbete tog sin början. De insåg att vi menade allvar med vårt engagemang, vi kom dit även med svårt skadade katter som hittats ute och där bara avlivning återstod, betalade ur egen ficka, för att kissarna skulle slippa lida. Vi turades om att ligga ute med pengar, tack och lov för lönekontokrediten, var tredje månad fick man igen de tusenlappar man lagt ut några månader innan. Första året placerades 16 katter, men så började jag fundera, kanske en hemsida vore något. Blenda, hittades vid en sopstation i Brandbergen med svår mjölkstockning, jag vill inte tänka på vad som hänt hennes ungar, Helen satt uppe en hel natt och masserade för att hon skulle bli av med mjölken, sen fick hon bo hos mig och vi satte in en annons på en kattsida på Internet, ett par ringde från Västerås, Blenda fick heta Ronja och blev Västeråskatt, vi trodde knappt det var sant.

Genom en fd arbetskamrat till Helen och mig, så fick vi kontakt med Berit som blev webbmaster åt föreningen. Jag ska sent glömma Henriks kommentar när vi gick dit för att titta på ett förslag som Berit gjort, ”det kostar ju pengar, tror du att det kan löna sig?” Men en hemsida blev det och sen sa det bara PANG! Vi hade våra privata nummer på nätet, föreningen hade ännu inte råd med eget telefonabonnemang, så vi var helt nedringda på fritiden, alla jobbade ju heltid. Nu var vi plötsligt överösta med jobb alla lediga dagar, många ville ha katt, men många många fler ville att vi skulle komma och hämta de hemlösa katter som de hade på sin tomt och många gånger också deras egna katter som de tröttnat på. Telefonräkningarna sköt i höjden, samtidigt som föreningen växte och så småningom som i alla föreningar så blev det en del motsättningar och olika åsikter om hur vi skulle jobba. En del medlemmar och aktiva tyckte att alla katter som inte var sociala direkt, skulle avlivas, andra tyckte att inga katter fick avlivas, en katt kunde sitta månadsvis under en säng och inte låta sig hanteras alls och bara vara rädd, ändå skulle vi avvakta. Men den lilla kärnan som startat föreningen var eniga, alla katterna skulle få en rimlig chans. En ordentlig bedömning gjordes, om katten hade förutsättningarna att anpassa sig så skulle den få god tid, om den var helt vild och bara rädd så tyckte vi att den borde få somna in, det var inte många katter och det var alltid en veterinär som fick fatta det avgörande beslutet. Många katter har kommit till föreningen med etiketten vild men blivit mysiga tamkatter efter en tid.

Vi jobbade hårt, gav all fritid och mycket egna pengar till föreningen och efter några år så var vi helt slutkörda, men under tiden så hade vi ju förstås funderat på KATTHEM, mycket lättare att ha alla kissar under samma tak, slippa resorna kort och tvärs över hela Stockholms län, men hur gör man…..? Henrik visste att i Norrköping fanns ett katthem som fick stöd av kommunen, Inge hade dragit igång det. Sagt och gjort, vi ringde Inge och fick komma på studiebesök till Fiahemmet. Detta var i maj 2002. Inge tog sig an vår sak och började förhandla med Haninges politiker om stöd till ett katthem och efter 1 års förhandlande så fick vi löfte om 100 000 per år i 2 år i ”startbidrag”, sen skulle föreningen stå på egna ben.

Vi i styrelsen hade under tiden i läxa att visa upp så mycket som möjligt, på utställningar och andra jippon, och vi var ute en hel del. Så dök det upp en lämplig lokal, en fd datorbutik på Söderbymalmsvägen 6 a i Handen. Frivilliga hjälpte till att bygga om lokalen till katthem, nu var vi nästan framme men så skulle vi ju ha volontärer också. Det hade fram tills denna dag varit otroligt mycket jobb, telefonsamtal med kända och okända människor, mailande, transporterande av katter, vaknätter ute vid fälla för att få in katter som man inte kunde få in på annat sätt, veterinärbesök, besök hos läkare för penicillinkur när man blivit biten i stridens hetta, etc etc men också massor av roliga episoder, härliga människor och kattvänner och en enorm tillfredställelse när man fick uppleva att ännu en katt välkomnades in i en familj som var glad över att få en ny familjemedlem. Jag skulle kunna berätta i timmar, om katten Moses som hittades i vassen i Huddinge och blev Gotlänning inom 14 dagar, Tyra som hittades i Tyresta By. Många katter som folk ansåg vara omöjliga att fånga, ”han har gått ute i flera år, kan aldrig bli innekatt”, visst kunde han det, det visade sig i många fall. Ett bra exempel på det är Lejonkungen, som gått ute i Brandbergen i många år, han blev föreningens maskot, var 10 år enligt veterinär, när han kom in, och togs om hand av min äldste son Rikard. Lejonkungen fick heta Oggy och går nu på sitt artonde år, har haft lite problem med njurarna men mår bra när han får specialkost och lever ett lugnt pensionärsliv inomhus.

Så till sist var allt klart och Kattvärnets katthem öppnade den 30 augusti 2003 och sen dess har det ju förstås också varit mycket jobb, många volontärer har kommit och gått, styrelsen har förändrats en del, idag är det bara Helen kvar av de ursprungliga tre entusiasterna, det är slitsamt med ideellt arbete men som tur är finns det många kattvänner därute som kan ta vid när man behöver lämna över. Kattvärnet har till och med idag placerat över 600 katter.

Christina Sjölander Häll 2008

Senast uppdaterad: 3 juni, 2020